Det är tvunga att komma tillbaka, våren med doft av blommor.

Promenera i parken torkar bort tårarna.

Ett sådant tillstånd, lugnt, som en himmel.

 

Någonting att vänta på.

Det ska komma springande varje år,

den sentimentala scenen.

 

Man kan inte ta ögonen från det.

Liten orolig, till och med ledsen, sprider sig i luften.

Vi är vana vid att leva med dem.

 

En människa i min ålder accepterar dem.

Det är jobbigt att förklara.

Kanske en dröm som kommer verklig.

 

Den lilla flickan hoppas från sten till sten.

Hon väljer glädje. Hon skrattar.

Är det så lätt, att bara vara?